När livet balanserar på en tunn tråd – Auras förlossning

En mätt liten svart tabby hona från Auras kull.

Igår, strax efter lunch, började Aura visa tecken på att det var dags. Klockan var ungefär 13.30 när hon började krysta, och vi kunde snart välkomna det första lilla livet 14.05, följt av nästa 14.25. Två små mirakel låg där och diade tillsammans.. Sedan blev det plötsligt tyst. Lugnt. Nästan för lugnt för Aura.

Aura la sig till rätta, och jag tänkte direkt att det kanske rörde sig om ett hornbyte – ibland honan ta en paus, upp mot en timme. Jag kände tydligt att där fanns minst en till, och jag var ganska säker på att jag sett fyra små hjärtan på ultraljudet. En timme gick. Sen två. Rörelse kunde jag fortfarande känna. Jag försökte påminna mig om förra förlossningen, då det också dragit ut på tiden. Då behövde jag lämna över till min man för att jobba – men den här gången var jag hemma. Och oron började sakta, men tydligt, krypa på. Jag ville verkligen inte ha samma förlopp som vid Auras förra förlossning där det kom två dödfödda någon dag senare.

Jag kände att Aura fortfarande hade lite krystreflex kvar när jag stimulerade henne – men inget starkt. Inget som gav mig ro. Vid 17.30 tog jag beslutet att ringa vår veterinär, och hon höll med: något var inte som det skulle. Vi satte oss i bilen, och när vi kom fram kunde även hon känna samma sak – minst en till, men den låg högt upp. Hon kunde precis nå den med fingertopparna.

Aura fick oxytocin, några doser som gav enstaka värkar. Inte tillräckligt. Men tillräckligt för att veterinären skulle få tag i den lilla och hjälpa den ut. Vi andades ut – för en stund. För när hon kände vidare upp i det andra hornet, låg ännu en där. Högre upp. En tyst liten själ som inte ville komma ut som behövde hjälp.

Vi gav det tid. Gav Aura och naturen en chans. Men när inget förändrades blev beslutet klart: det fick bli ett snitt efter diverse undersökningar. Vid ungefär 20.30 var även den sista ungen ute. Tyst, trött, men han lever. Aura själv var trött, omtöcknad, men i goda händer. Vi packade ihop oss vid 22.00 och åkte hem med hela vårt lilla gäng – Aura och hennes fyra små underverk.

Väl hemma installerade vi Aura med sina ungar. Hon var fortfarande hög av allt som varit – kroppen inte riktigt hennes egen än. Ungarna oroliga, pipande. Aura försöker förstå vad som hänt. Hon hör dem, vill vara där – men kommer inte till ro när deras små röster skär genom rummet. Jag stöttar med matning, en gång, kanske det blir två. Sen tror jag att hon kommer hitta in i det, att de hittar varandra. Mjölken har börjat rinna till. Det jag vill ge Aura är vila och återhämtning och det genom att stötta de små då vila är viktigt för henne och hennes små kan få söka egen väg fram för att dia och att vi undviker att Aura är orolig.

Det blev en lång dag. Ett känslomässigt maraton. Från första krystning till sista lilla liv som togs ut genom kirurgins väg – men alla är här. Alla andas. Och Aura… hon är fantastisk. Dock så blev hon nu kastrerad för detta är inget jag vill utsätta henne för igen och det visar sig tydligt att hon tappar sitt värkarbete.

Jag blir alltid lika påmind om hur tunn linjen är mellan trygghet och kaos. Hur snabbt det kan svänga. Och hur viktigt det är att lyssna – på sin magkänsla, på de små signalerna, på varje andetag som inte riktigt låter som det brukar, på varje beteende som avviker. Det är i de där ögonblicken, när vi tvingas stanna upp och fatta beslut vi helst hade sluppit, men så viktiga för våra djur. Det är en tuff men fantastisk... hobby.. hobby låter fel för jag gör detta med hela mitt hjärta och jag älskar verkligen det jag gör. Att finnas där för mina absolut högst älskade katter. Åter igen så tar vi med oss erfarenhet och efter att ha fått första kullen 2019 tills där jag står idag så ser jag verkligen vilken utveckling det varit för mig och hur tryggare man blir i detta efter varje gång.

Tack, lilla Aura. För din fantastiska små liv och för din styrka du visar. För att du lät oss hjälpa dig, du är en fighter!